Grattis på er alla kvinnliga läsare av Flarnfri. Ni är så gulliga och trevliga och verkligen förtjänta av en alldeles egen dag. Vad vore livet utan er och era medsystrar. Ganska trist - det är verkligen tur att ni finns. Mitt ibland oss andra, om jag säger så.
Jaså? Det var inte det ni ville höra? Nähä. Men om jag nu tar tillbaka det så blir det ju ännu värre. Bäst att gå över till något annat. Och då får ni förlåta om det blir litet mer personligt än vanligt här på Flarnfri.
Jag läser på nätet att kvinnodagen är ett kommunistiskt påhitt. Och det underbyggs ju av den intressanta samling av affischer från Sovjetunionen och DDR som presenteras av Tidens tecken. Det stämmer också med mina egna erfarenheter.
1968 delade jag under några månader arbetsrum i Genève med en sovjetisk kollega. Jag var ganska ny i internationellt arbete och tyckte att det var ganska spännande att träffa en representant för den skrämmande Sovjetunionen. Jag gjorde allt för att komma i kontakt med min rumskollega (det här var före invasionen av Tjeckoslovakien) och lyckades också komma på vänskaplig fot med honom. En dag tog jag mod till mig och bjöd honom och hans hustru hem till oss i Grand Lancy. Till min förvåning accepterade han genast och vi möttes hemma hos oss en afton. De hade med sig en present till våra barn - en mekanisk tågbana, mycket välgjord och med en modell av tevetornet in Moskva. (Tyvärr har banan försvunnit under alla våra flyttningar, den vore intressant att ha idag och kanske t.o.m. litet värdefull för samlare.) Vi hade en trevlig afton.
Det var ytterst ovanligt att sovjetiska tjänstemän fick tillstånd att umgås med västerlänningar så givetvis insåg vi att det trots den kamratliga atmosfären måste ligga ett officiellt intresse att knyta kontakter bakom det hela. Men då vi något senare blev inbjudna att besöka den ryska familjen för att fira den internationella kvinnodagen tackade vi naturligtvis ja. Det blev en eftermiddag utan like. Vi blev bjudna på den mest överdådiga måltid med ett tiotal delikata ryska specialiteter - vi blev faktiskt tvungna att be att få göra en paus mitt i måltiden, så överväldigande var den. Men vad som slog oss var att allting sköttes av den ryska kvinnan, Natalija, som sprang som en tätting mellan matbord och kök för att kunna servera de olika rätterna i perfekt skick och röja av bordet för nästa rätt. Min hustru och jag tyckte att det var ett märkligt sätt att fira den internationella kvinnodagen men vad skulle vi göra mer än njuta av den otroliga måltiden. Valhänta erbjudanden om att hjälpa till avvisades vänligt men bestämt. Det påminde mig litet om den första kvinnliga kosmonauten, Valentina Tjereskova, som tyckte att det var hög tid att kvinnor kom ut i rymden så att det fanns någon som höll ordning och städade ordentligt.
Det blev en trevlig afton. Jag fortsatte att ha vänskapliga arbetskontakter med min kollega även sedan jag fått ett eget arbetsrum. Men förmodligen hade väl hans uppdragsgivare insett att den knutna kontakten inte var särskilt givande från deras synpunkt och så småningom upphörde den också. Men jag tänker fortfarande ibland på Vitalij och Natalija och undrar vad som blev av dem. Hoppas att de klarade sig genom Bresjnevdoktrin, Perestrojka och tokmarknadisering med oligarki och korruption.
För säkerhets skull -man blir så lätt missförstådd på nätet- vill jag nu understryka att inledningen till detta stycke var sarkastiskt menad. Det kostar inte mycket att vara lite extra vänlig och skänka en blomma en dag som denna. Men att leva som man lär blir jobbigt och här får vi erkänna ett stort personligt deficit. Det har skrivits många vackra och högtidliga saker i press och på bloggar idag. Här i Österrike delas blommor ut i alla butiker till shoppande damer. Och i Europaparlamentet fick alla kvinnliga ledamöter en blomma av presidenten (en man). Åsa Westlund twittrade: "Wonders why @JerzyBuzek gives women MEP:s flowers on 8 March?We want real equality, not flowers"
Som samhället ser ut är det kan väl en särskild kvinnodag kanske bidra till att man uppmärksammar strukturella problem där de som nu gynnas är motsträviga mot förändringar. Naturligtvis är problemen mest pressande i utvecklingsländer, särskilt de fattigaste. Men utan åtgärder -ofta impopulära- hjälper blommorna inte mycket.
I Sverige och Västeuropa, hämmas vi åtminstone inte av religiösa och knappt av kulturella dogmer som i stora delar av världen används som ett effektivt sätt att förtrycka kvinnor. Det blir spännande att se om och hur kvinnornas situation i Nordafrika kommer att förändras när situationen klarnat. Speciellt optimistisk kan man inte vara. Men vem vet.
Men nog är ni värda en ros eller två. Också.
Jaså? Det var inte det ni ville höra? Nähä. Men om jag nu tar tillbaka det så blir det ju ännu värre. Bäst att gå över till något annat. Och då får ni förlåta om det blir litet mer personligt än vanligt här på Flarnfri.
Jag läser på nätet att kvinnodagen är ett kommunistiskt påhitt. Och det underbyggs ju av den intressanta samling av affischer från Sovjetunionen och DDR som presenteras av Tidens tecken. Det stämmer också med mina egna erfarenheter.
1968 delade jag under några månader arbetsrum i Genève med en sovjetisk kollega. Jag var ganska ny i internationellt arbete och tyckte att det var ganska spännande att träffa en representant för den skrämmande Sovjetunionen. Jag gjorde allt för att komma i kontakt med min rumskollega (det här var före invasionen av Tjeckoslovakien) och lyckades också komma på vänskaplig fot med honom. En dag tog jag mod till mig och bjöd honom och hans hustru hem till oss i Grand Lancy. Till min förvåning accepterade han genast och vi möttes hemma hos oss en afton. De hade med sig en present till våra barn - en mekanisk tågbana, mycket välgjord och med en modell av tevetornet in Moskva. (Tyvärr har banan försvunnit under alla våra flyttningar, den vore intressant att ha idag och kanske t.o.m. litet värdefull för samlare.) Vi hade en trevlig afton.
Det var ytterst ovanligt att sovjetiska tjänstemän fick tillstånd att umgås med västerlänningar så givetvis insåg vi att det trots den kamratliga atmosfären måste ligga ett officiellt intresse att knyta kontakter bakom det hela. Men då vi något senare blev inbjudna att besöka den ryska familjen för att fira den internationella kvinnodagen tackade vi naturligtvis ja. Det blev en eftermiddag utan like. Vi blev bjudna på den mest överdådiga måltid med ett tiotal delikata ryska specialiteter - vi blev faktiskt tvungna att be att få göra en paus mitt i måltiden, så överväldigande var den. Men vad som slog oss var att allting sköttes av den ryska kvinnan, Natalija, som sprang som en tätting mellan matbord och kök för att kunna servera de olika rätterna i perfekt skick och röja av bordet för nästa rätt. Min hustru och jag tyckte att det var ett märkligt sätt att fira den internationella kvinnodagen men vad skulle vi göra mer än njuta av den otroliga måltiden. Valhänta erbjudanden om att hjälpa till avvisades vänligt men bestämt. Det påminde mig litet om den första kvinnliga kosmonauten, Valentina Tjereskova, som tyckte att det var hög tid att kvinnor kom ut i rymden så att det fanns någon som höll ordning och städade ordentligt.
Det blev en trevlig afton. Jag fortsatte att ha vänskapliga arbetskontakter med min kollega även sedan jag fått ett eget arbetsrum. Men förmodligen hade väl hans uppdragsgivare insett att den knutna kontakten inte var särskilt givande från deras synpunkt och så småningom upphörde den också. Men jag tänker fortfarande ibland på Vitalij och Natalija och undrar vad som blev av dem. Hoppas att de klarade sig genom Bresjnevdoktrin, Perestrojka och tokmarknadisering med oligarki och korruption.
För säkerhets skull -man blir så lätt missförstådd på nätet- vill jag nu understryka att inledningen till detta stycke var sarkastiskt menad. Det kostar inte mycket att vara lite extra vänlig och skänka en blomma en dag som denna. Men att leva som man lär blir jobbigt och här får vi erkänna ett stort personligt deficit. Det har skrivits många vackra och högtidliga saker i press och på bloggar idag. Här i Österrike delas blommor ut i alla butiker till shoppande damer. Och i Europaparlamentet fick alla kvinnliga ledamöter en blomma av presidenten (en man). Åsa Westlund twittrade: "Wonders why @JerzyBuzek gives women MEP:s flowers on 8 March?We want real equality, not flowers"
Som samhället ser ut är det kan väl en särskild kvinnodag kanske bidra till att man uppmärksammar strukturella problem där de som nu gynnas är motsträviga mot förändringar. Naturligtvis är problemen mest pressande i utvecklingsländer, särskilt de fattigaste. Men utan åtgärder -ofta impopulära- hjälper blommorna inte mycket.
I Sverige och Västeuropa, hämmas vi åtminstone inte av religiösa och knappt av kulturella dogmer som i stora delar av världen används som ett effektivt sätt att förtrycka kvinnor. Det blir spännande att se om och hur kvinnornas situation i Nordafrika kommer att förändras när situationen klarnat. Speciellt optimistisk kan man inte vara. Men vem vet.
Men nog är ni värda en ros eller två. Också.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar