Skandal och missbruk passerar ostraffat rakt framför våra ögon

I dagarna har LO just publicerat sin årliga rapport om upphandling av kommunerna i Stockholms län. Resultatet är entydigt: skattebrott och ekonomisk brottslighet är ett genomgående drag i verksamheten och kommunerna gör i stort sett ingenting  för att förhindra detta.

I länet får endast en kommun, Järfälla, godkänt för sitt sätt att hantera upphandlingen. Alla öviga får mer eller mindre grava anmärkningar och ett par, framför allt Stockholms stad, får klart underkänt. "Enligt rapporten leder skattefusket till att Stockholms län varje år förlorar dryga 50 miljarder kronor. Pengar som egentligen ska gå till länets gemensamma kostnader" skriver svt.

En händelse som ser ut som en tanke är att denna rapport, som borde vara skakande men väl lär mottagas med en axelryckning från de ansvariga, kommer samtidigt som de första (säkerligen i en lång rad) avslöjandena om egendomligheter i finansieringen av de gigantiska Skussenprojektet i Stockholm. Upphandlade Skanska har redan fått två kontrakt. På bolagets begäran hålls anbudshandlingarna hemliga. Kontrakten innebär att arbetet skall ut föras på löpande räkning. Det betyder att någon bestämd kostnad inte finns utan det hela får kosta vad det kostar. Någon "broms" finns alltså inte, inte heller någon offentlig insyn. Vidare har staden avbrutit försöken att få till stånd en extern revision av projektet  och i stället genomföra en begränsad granskning utförd av staden själv.

Allt detta sker dessutom redan innan ett politiskt belut har fattats om att genomföra projektet: det lär skola ske nästkommande måndag. Sedan lång tid har omfattande förberedelsearbeten (som skapat svåra trafikhinder) företagits på Slussen. Som vanligt utan kontroll eller debatt.

Antag att det naturligtvis helt orealistiska skulle hända att ett tillräckligt stort antal ledamöter tog sitt förnuft till fånga och lät sitt samvete tala och stoppade beslutet för att kunna överväga andra lösningar än de föreslagna. Då skulle staden stå där med dyra kontrakt som man måste upphäva. Det är naturligtvis otänkbart och visar att politiken enbart blivit en lekboll för övermäktiga ekonomiska och byggnadsindustriella intressen. Men det var naturligtvis i grunden tidigare politiska beslut som möjliggjort detta. Man borde ställa sig frågan: Cui bono? dvs Vem är det som tjänar på det här? Vart tar pengarna vägen?

Normalt sett  skulle hela processen betraktas som en stor politisk skandal och ansvariga ställas till svars. Men i det här fallet finns ingen som har eller kan ta det övergripande ansvaret och så kan stadhuspolitikerna och byggnadsindustrin göra precs som man vill, dv det som lönar sig bäst.

(Gabrielle R.W. skriver i liknande anda och ger dessutom flera länkar till relevanta artiklar.)