15 okt. 2012

EU och freden (2)


(Det här inlägget blev för långt för att godkännas som "kommentar" av Blogger. För att förstås bör man först läsa Håkan Lindgrens kommentar till inlägget EU och freden.)

@Håkan. Din innehållsrika kommentar är en tung kritik mot EU som organisation och mindre mot fredspriset som sådant. Därför tar jag också huvudsakligen upp den aspekten. Om priset skall ges till en organisation (har skett många gånger, jag var själv med 2001) eller en individ,  NGO eller stater osv. kan alltid diskuteras liksom det meningsfulla överhuvudtaget med detta pris där man så långt fjärmat sig från Nobels uttalade vilja.

Såvitt jag kan se finns det (minst) två EU. En union som mödosamt, steg för steg, dag för dag, arbetar för att bringa kontinentens människor närmare varandra .genom att ta bort gränser och hinder och genomföra de friheter för personer, tjänster, varor och kapital som är grundläggande för sammanväxandet.  Omöjligt att gå in här på de enorma framsteg som gjorts, på de gigantiska hinder som fortfarande finns kvar. Omöjligt att gå in på den inkomst- och välståndsökning som avskaffandet av gränserna fört med sig och vad möjligheterna att fritt resa, bo, studera och arbeta betytt också för förståelsen och därmed -litet högtidligt- för den fredliga utvecklingen. Omöjligt också att här gå in på EU:s betydelse för det exkommunistiska Östeuropa och för det mödosamma skapandet av stabilitet på Balkan.

Det andra EU är tydligen ett paragrafsprutande monster i Bryssel  som mest sysslar med att bestämma hur gurkor skall se ut och även i övrigt sabotera "den svenska modellen."  En  bekväm och anonym fiendebild att ta till när saker inte utvecklas som man skulle vilja.

Det är alltså inte "den gigantiska byråkratin" som flyttar mellan Bryssel och Strassbourg utan det Europeiska Parlamentet (med tillhörande byråkrati). Ett onödigt slöseri, visst, men en fråga som enkelt kunde lösas genom att flytta parlamentet till Strassbourg. Vad jag vet har vi inte sett några svenska initiativ i den riktningen trots att det var en fråga som Malmström gjorde sig stark för innan hon blev kommissionär.  Bristen på insyn i rådets arbete är beklaglig men accepteras tydligen utan vidare även av Sveriges regering. Det ger också en bekväm möjlighet att dölja sitt agerande för hemmapubliken ("Jag kämpade ju emot men var ensam och fick ge mig till slut.")

 "Det havererade valutasamarbetet"...nej Håkan, där har du aningslöst gått på den strategi som "finansmarknaderna" speciellt engelska och amerikanska aktörer  med sina  "rating agencies" som torpeder tillämpar för sin egen profit och vinning. Valutasamarbetet har inte havererat och kommer inte heller att göra det. Muren mot afrikanska invandrare - det står den svenska regeringen fritt att öppna alla slussar för invandring, politiskt stöd på hemmaplan och resurser för att ta hand om de nytillkomna på bästa sätt finns väl antar jag.

Att tro att aggressiv nationalism spelat ut sin roll vore ett ytterst allvarligt och farligt fel. Se på utvecklingen i Ungern, Ukraina, Grekland, Finland bara för att ta några exempel  Än farligare är kanske postfascismens
utveckling i Sverige och Österrike eftersom den uppträder med ett till synes civiliserat yttre (i båda länderna f.ö. gärna i folkdräkt!).  När en känd bloggare och politisk personlighet skriver till mig i anledning av diskussionen att han bara vill se samarbete "mellan självständiga nationalstater" går det kalla kårar efter min rygg.  (Att det dessutom vore ekonomiskt självmord i den multipolära värld som växer fram bidrar ytterligare.)

"Krig och etnisk rensning"  antar jag syftar på Balkankrigen. När det kommunistiska Jugoslavien föll sönder kom urgamla etniska och religiösa konflikter upp till ytan och makten i de flesta nya länderna föll i händerna på aggressiva och korrumperade nationalister som omedelbart försökt göra sina anspråk gällande med vapenmakt. EU hade inga resurser eller något folkrättsligt mandat för att ingripa. I stället kom en USA-ledd NATO-operation som till stor del misslyckades och i några fall innebar folkmord och en enorm human katastrof. En FN-representant tillsattes som övervakare (en tid f.ö. Bildt.)  Att lasta EU för detta är ohistoriskt. Men nu, det enda som något så när håller balkanstaterna i skinnet är utsikterna att kunna få bli medlemmar. Det enda som garanterar en viss om än vacklande stabilitet i området.

Skulle man f.ö.  frånkänna det fria Frankrike rollen som segrarmakt får man väl också ställa Quislingnorge till svars som Hitlers medhjälpare. Finland behöver vi inte ens tala om. Läs Henrik Arnstads böcker.

I Sverige riktas kritiken mot EU alltid som mot någonting utanförstående. Men Sverige är faktiskt medlem av Unionen. Borde vi inte börja på hemmaplan och kräva att de svenska representanterna förde den politik baserad på solidaritet och öppenhet, inte minst gentemot utomeuropeiska invandrare, som tydligen de flesta kritiker vill se? Men i själva verket är Sverige nu ett av de länder som  mest aktivt verkar som bromskloss, är mest inriktat på oreglerade marknadslösningar och avskaffande av kontroller, t.ex. över finanssektorn liksom den skatt på finasiella transaktioner de flesta medlemsländer vill se.  Men vi skäller på "EU" istf för på Reinfeldt, Borg och Billström. Bekvämast så och så kan det ju knappast  reta någon.

För den som vistas, arbetat och rest i det kontinentala Europa  där gränserna är borta, där inga reseformaliteter finns, där vi kan betala med samma pengar, där det inte kostar extra att ta ut pengar ur bankomaten,  där vi kan slå oss ner om vi får lust och ta ett jobb om vi hittar något, är det svårt att se den svenska attityden gentemot det gemensamma Europa som något annat än rädslan för det främmande, skräcken för det okända, oviljan att pröva något nytt och en inre övertygelse om att hos oss är allt till det bästa i den bästa av världar.

14 kommentarer:

  1. Två intressanta artiklar som just kommit min väh:

    Ex-Yugoslavs Know Why EU Deserves a Nobel Prize. (Obligatorisk läsning för dem som tagit upp Balkan)

    EU håller krigiska nationalstater i schack

    SvaraRadera
  2. Tack Bengt för din engagerade och initierade text. Det är i ditt första EU jag känner igen mig...

    SvaraRadera
  3. Tack för dina vänliga ord. Vad jag särskilt fäst mig vid är den föraktfulla och nedlåtande ton som ockå i vanliga fall förnuftiga bloggare och debattörer använt sig av. Fredspriset kan naturligtvis diskuteras -det har fått så dåligt rykte att det kanske är skönast att inte komma i åtanke- men de flesta som yttrat sig har använt tillfället att attackera EU som organisation. Att man med det använda språkbruk öser förakt inte bara över dem som skapat unionen utan också de tusentals anonyma medarbetare som dag för dag arbetar hårt med ofta otacksamma uppgifter tycker jag är sorgligt. De förtjänar bättre än att bli kallade vid öknamn.

    SvaraRadera
  4. Först måste jag be om ursäkt för att jag dröjt med att svara!

    Jag tyckte själv att mitt förra inlägg var rätt dåligt underbyggt. Ska en sådan här diskussion hamna på en vettig nivå borde den bygga på kunskap och konkreta exempel. Underlättar EU verkligen för småföretagare - eller försvårar man? Hur ser hela bilden ut? Hur är det med jordbruksstödets effektivitet?

    En kritik som inte är underbyggd går ju lätt att avfärda med den vanliga frasen om den svenska "rädslan för det främmande" (vad bygger EU-kritiken i andra länder på?). Jag erkänner gärna att jag kan för lite för att för att kunna skriva det svar som jag skulle vilja ge - och som dina inlägg förtjänar. Jag skulle behöva ägna ett par veckor åt att läsa in mig bättre, och den tiden har jag inte.

    Jag har nyligen läst Hans Magnus Enzensbergers EU-kritiska "Det mjuka monstret", men den var ganska tunn och gav inte mycket. Jag har också läst din länk "Ex-Yugoslavs Know Why EU Deserves a Nobel Prize". Det verkar (men det är förstås bara ännu ett okunnigt "verkar"!) som om man ofta hittar de mest övertygade EU-idealisterna utanför unionen, vad nu det kan bero på. Nu hinner jag inte läsa mer, jag är sen med allt för mycket annat!

    Jag har läst Arnstads "Spelaren Christian Günther", så jag tror jag vet vad du syftar på. Finland befann sig i den inte helt avundsvärda situationen att de var angripna av Sovjet, som blev en av de allierade staterna. Då fanns det inte mycket annat att göra än att ingå en pakt med djävulen. Finland kunde ha slutat som Estland eller Litauen, det hade varit det naturliga. Att de lyckades försvara sin självständighet är ett storartat undantag - men naturligtvis ska hela historien kring vinterkriget och fortsättningskriget upp på bordet, man ska inte släta över detaljer som inte passar den nationella stoltheten.

    "Att tro att aggressiv nationalism spelat ut sin roll vore ett ytterst allvarligt och farligt fel. Se på utvecklingen i Ungern, Ukraina, Grekland, Finland bara för att ta några exempel"

    Jag tror inte alls att nationalismen är över - tvärtom tror jag att vi är på väg in i en tid av ökande populism och nationalism. Jag tvivlar på att EU kan göra något åt det.

    Om Balkankrigen: "EU hade inga resurser eller något folkrättsligt mandat för att ingripa."

    Så kan man naturligtvis också se det. Möjligen kunde man säga att EU efter all sin fredsretorik hade ett moraliskt mandat att ingripa - och är man inom EU så noga med att skilja på moralisk skyldighet och formella juridiska rättigheter borde man nog låta bli att tala om moral i andra sammanhang också.

    Var det kontinentala Centraleuropa före 1939 - eller före 1914 för den delen! - verkligen mer slutet och homogent än dagens? Av det lilla jag läst verkar folk ha rest, arbetat, handlat med varandra och haft ett intensivt kulturellt utbyte med varandra även då.

    Till sist, som avslutning på ännu ett alltför långt inlägg: jag röstade för EU-medlemskap. Det EU du beskriver skulle jag gärna leva i. Men jag tror inte att vi är på väg dit - inte ens om vi har tålamod med "inledande svårigheter" (vad hette det under socialismen?) i en generation till kommer vi att komma närmare idealet.

    SvaraRadera
  5. Tack för ditt innehållsrika svar. Ingen anledning alls att tala om dröjsmål - jag är tacksam för att du tog dig tid.

    Jag avstår från att gå i ytterligare polemik - vi har väl båda klarlagt våra synpunkter så långt det går. Du har rätt i att en diskussion skulle kräva betydligt mera fakta och analys men nu blir det ju som det blir i bloggvärlden. Vi har väl ändå övervägt våra ståndpunkter noga och grundat dem på fakta så som vi tolkat dem.

    Bara ett par punkter mest för klargörande. Beträffande Finland så talar jag om det s.k. fortsättningskriget där vårt grannland inte alls förtjänar samma beröm som i vinterkriget. Det är den aspekten Arnstad behandlar i "Skyldig till skuld."

    Den folkrättsliga aspekten av krigföring kan man absolut inte bortse ifrån (även om det allt oftare ser genom NATO:s aktioner). Utan FN-mandat kan man inte föra anfallskrig om än aldrig så "moraliskt" motiverat.

    Mycket viktigt är ditt påpekande om Kontinentaleuropa före 1914. De av mig förärade författaren och historikern Jolo skrev ofta om Habsburgrikets roll i detta avseende. (Jag tryckte själv på denna aspekt i mitt inlägg om Yvonne Hirdmans "Den röda grevinnan" under rubriken
    Min bokmässa. ) Men det europeiska samarbetet efter andra världskriget har enligt min uppfattning många flera dimensioner och en högre dignitet. Jag tror på EU och ser med sorg på den svenska självbelåtna attityden.

    PS Efter att ha skrivit ovanstående har jag lyssnat på uppsummeringen av toppmötet i Bryssel i österrikisk TV. Sett i ett historiskt perspektiv är det egentligen märkligt att sådana beslut och överenskommelser kan träffas. Intressant är också att länder som Sverige och England är helt utspelade: Europas framtid bestäms utan inblandning av dessa länder. Sverige verkar förlita sig på sina "goda" statsfinanser - i verkligheten skulle George Soros och co bara behöva knäppa med fingrarna för att störta den svenska valutan i avgrunden. Eller eventuellt driva upp kursen så mycket att ingen skulle ha råd att köpa svenska varor.

    Till slut en enkel fråga (men ta den som retorisk,jag kräver inget svar) Vad skulle du och andra kritiker vilja ha i stället?

    SvaraRadera
  6. Lite sent påkommet, kanske, men Oliver Miles på LRB:s blogg har ett intressant diplomatiskt perspektiv på frågan: http://www.lrb.co.uk/blog/2012/10/22/oliver-miles/does-the-eu-deserve-its-nobel-peace-prize/

    SvaraRadera
  7. Tack så mycket. Alltid intressant att läsa "någon som var med."

    Faint praise is also praise. När Miles slutar artikeln med att säga "one of the unsung benefits of the EU is the establishment of working relationships between political leaders who might otherwise be scarcely on speaking terms." tar han upp något mycket väsentligt. Förr i världen var ett toppmöte mellan två eller flera europeiska ledare en stor grej med enorma förberedelser, uppmärksamhet och små resultat. Nu för tiden äger de rum praktiskt taget varje vecka. Resultaten är väl inte alltid omvälvande men som regel kommer man överens om någonting. Och sakta, sakta går det framåt.

    SvaraRadera
  8. Tack för det här. Jag kämpar med att skaffa/skapa mig en bild av vad EU egentligen är och vart vägen EU är på leder. Jag har glädje/nytta av att läsa sådana här tankeutbyten.

    För att inte verka alltför feg eller hållningslös, så lägger jag till att jag har tilltro till EU, trots allt, ja, trots att jag bor i ett land där många just nu ironiskt säger: "Typiskt att när vi äntligen ser ut att lyckas komma ombord, så sjunker skeppet." Andra säger i och för sig något annat.

    SvaraRadera
  9. Tack Bodil för din kommentar. Det är synd att du så sällan skriver om den politiska utvecklingen och stämningen i Kroatien med det speciella perspektiv som du ju måste ha.

    Den alltid så kloke Richard Swartz skriver i dag i DN om Motvillig utvidgning österut. Jag håller inte med om allt men han formulerar väsentliga problem på ett sakligt sätt som man annars sällan ser. Om man ser på saken nyktert och utan politiska skygglappar får man väl säga att Balkan (inklusive Grekland men möjligen med undantag för Slovenien) består av "failed states". I motsats till den stora östutvidgningen finns nu inga geoplitiska skäl att hetsa fram en anslutning som bara kommer att resultera i besvikelser och missnöje på båda håll.

    Kanske borde det ottomanska imperiet återupprättas på Balkan?

    SvaraRadera
  10. Jag skriver mycket lite om det politiska läget här, eftersom jag har svårt att få grepp om det. Min kroatiska är en "tummetott", alltså måste jag mest förlita mig på vad människor i min omgivning säger och ofta ser jag inte bakgrunden eller de längre förloppen bakom åsikterna. Vi lever nu under en tid av ekonomiska åtstramningar: gas- och elpriserna steg med 20% i år, spårvagnsbiljetternas pris från 8 kuna till 12 i ett steg, vilket bland annat medfört att fler inte betalar för sitt resande. Och bland de detaljer som rör min lilla periferigrupp finns detta att sjukförsäkringen som förut ingick i löneförmånerna numera inte gör det. Om EU pratar man ganska lite just nu. Studenterna vid filosofiska fakulteten verkar tex relativt ointresserade av de EU-kurser som erbjuds. Detta märker jag om jag försöker föra någon EU-fråga på tal. Då säger de att detta har vi redan talat alldeles för mycket om.

    Ibland har jag en känsla av att jag vet mer om Slovenien än om Kroatien, dels för att Slovenien är ett mera transparent land, dels för att jag bättre förstår bakgrunden till vad mina "informatörer" därifrån säger. Det klagas mycket över att Slovenien bara skenbart har hälsan, i själva verket regeras landet av djupt korrupta politiker, men dessa har ännu inte lyckats underminera de fungerande strukturerna, fast kultursektorn är tex starkt maläten: Kulturen har politiskt underordnats sport och underhållning, men det är ju något vi finner på en rad andra ställen också.

    Vad gäller Bosnien fick jag nyligen veta att både Nationalbiblioteket och Nationalmuseum i Sarajevo är stängda för att de står utan finansiering.

    Får jag fråga vilka saker du inte håller med om i Richard Swartz' artikel? det han säger om BRD-DDR säger han ju själv är en karikatyr. (Förresten har jag bjudit in RS att tala till mina studenter. Han kommer hit - om allt går vägen - den nionde november och sannolikt får jag också tillfälle att tala lite närmare med honom om ett och annat i Europa.)

    SvaraRadera
  11. Tack för denna kommentar. Den bekräftar ju med eftertryck det jag skrev att det vore väldigt intressant om du tar upp dessa ämnen. Att din "krets" av studenter reagerar negativt eller ointresserat inför EU-frågorna är ju en mycket viktig, om än tråkig, iakttagelse. Hoppas du har tid och lust med flera observationer, om inte på Under Pausträdet så kanske som kommentarer på andras bloggar.

    Östutvidgningen drevs igenom i all hast av rent geopolitiska skäl. Det gällde att snabbt få bort dessa länder från den sovjetiska eller ryska inflytelsesfären. Då tvingades man också svälja "failed states" som Bulgarien och framför allt Rumänien. Företeelser som teokratin i Polen, dumnationalismen i Tjeckien, fascismen i Ungern och rasfrågorna och de nationella konflikterna i flera länder fick man på köpet trots att det naturligtvis inte ingick i acquis communautaire. Jag var hela tiden ytterst tveksam till detta hafsverk (trots att jag i en uppmärksammad studie visade att det inte skulle medföra några finansiella påfrestningar att tala om) men fick väl acceptera att det fanns någon slags politisk vision i bakgrunden. Något sådant spelar väl ingen större roll nu vad det gäller Balkanländerna. EU har nog förstått att det blir en alltför kraftig munsbit. (Tänk Bosnien eller Kosovo som EU-medlemmar! ) Tydligen försöker man att få "det europeiska perspektivet" tillämpat i länderna i fråga och visumfriheten var ju ett av de viktigaste stegen i den processen. Och nu har vi sett hur en del medlemsstater med Sverige i spetsen går in för att inskränka eller reglera denna frihet.

    Jag får skriva en ny kommentar om Swartz litet senare. (Jag känner mig litet "star struck" vid tanken på att du kanske kommer att få träffa honom!)

    SvaraRadera
  12. Nu var jag kanske otydlig. "Min krets" består alltså av en rad olika grupper och studenterna är bara några av dem. Fö säkerhets skull vill jag tillägga att när jag frågade mina studenter (jag frågade nästan alla 80, som jag har i min undervisning) inför omröstningen, så var en majoritet (jag vill minnas en stor sådan) för en anslutning till EU. Det var efteråt som de molokna tongångarna fick fart. "Ja, nu är vi med, nu när det ändå kommer att gå åt skogen." Nej, de använde inte uttrycket "åt skogen" för låter helt omöjligt för en kroat. Och sedan kom det här med att de inte ville tala om EU i undervisningen - mer än nödvändigt.

    Var kan man läsa "den uppmärksammade studien"?

    Jag ska försöka samla mig till att berätta mer om vad jag ser här när det gäller förhållandet till EU eller föreställningarna om EU.

    SvaraRadera
  13. Vidare rapporter från Kroatien ser vi fram emot.

    Ang. Swartz artikel: Jag har läst den igen mycket noga. Det är nog inte mycket jag inte kan hålla med om - det rör sig nog mera om själva stämningen, ansatsen. Jag tror att vi alla skulle må bättre om vi koncentrerade oss på de realekonomiska problemen i stället för på metafysiken. Hur skall man komma ur den ekonomiska nedgångsfasen som är global och ingalunda enbart europeisk och ännu mindre en "eurokris" ?

    Swartz analys av Balkanutvidgningen är på kornet."Östutvidgningens sista anhängare tycks vara EU:s gamla Efta-flygel, alltså stater som Storbritannien eller Sverige, isolerade eller distanserade EU-medlemmar ". När han säger att Sverige "alltsedan Erlander och Palme helst [sitter] på läktaren och äter varm korv medan den som en bokhållare kommenterar matchen" kan man bara applådera och möjligen lägga till att man inte nöjer sig med att kommentera utan försöker att döma matchen också.

    Sedan pekar han på behovet av en gemensam utrikes- och säkerhetspolitik. Det är givetvis ett sine qua non för ett Europa som skall kunna göra sin röst hörd i den multipolära framtiden. Men litet ologiskt då att klaga på Europa för att inte ha "klarat av" freden i Jugoslavien "på egen hand".

    Jag avundas dig möjligheten att få diskutera detta och liknande frågor med en av de alltför sällsynta svenska européerna med hans breda erfarenhet, särskilt från Östeuropa.

    (Min studie " What Price Enlargement? finns alltså på nätet. Eftersom den ägnade sig åt ett just då högaktuellt ämne är den ju numer i stort sett irrelevant så det är ingenting att läsa nu. Men du kan ju titta på slutet av "Author's Preface" om du vill.

    (Jag fick f.ö. skäll av K.G. Bergström på presskonferensen eftersom jag läckt ut litet info i förväg. Fick trösta mig med att EU Observer utnämnde mig till "The Swedish Minister of Finance." ;-) )



    SvaraRadera
  14. Tack, jag har nu läst om de darrande asplöven. Och det du säger här förstås. Jo, jag ser fram emot RS:s besök här. Sedan undrar jag ju förstås om ni du och han egentligen borde ha åtskilligt att prata om. Skulle inte ni ses? I Wien kanske - eller i Stockholm. Ni promenerar ju båda omkring där alltsom oftast, nicht wahr?

    SvaraRadera